Ingen kan ha undgått dem, bilderna på isbjörnar som klamrar sig fast vid flytande isflak. De har blivit den kanske tydligaste symbolen för klimatkrisen hittills: dramatiken i dem kan ingen undgå. Vad händer med isbjörnarna, en redan tidigare utrotningshotad djurart, när vårt klimat ständigt blir varmare? Och vad händer på sikt med oss människor? De ensamma isbjörnarna på sina ständigt krympande isflak blir också en bild av oss själva inför ett hot som är gigantiskt och svårgreppbart. Inför det är vi lika rådvilla, lika handlingsoförmögna som de flytande isbjörnarna på sitt flak.

”Men herregud, isbjörnar kan väl simma”, säger min gamle far som tror att allt det där med miljökris och klimatförändringar bara är nys. (Jag har sedan länge slutat argumentera emot – det är liksom ingen idé när den man diskuterar med snart är 80 och övertygad om att han vet allt).

Men bilden av isbjörnarna får mig återigen att fundera över den oerhörda kraften i en bra bild. För det stämmer ju faktiskt att isbjörnarna kan simma. De är inte fast där på sitt isflak, även om deras situation naturligtvis är utsatt i och med klimatförändringarna. De kan när som helst hoppa i vattnet och simma någon annanstans. Men det vi känner när vi ser bilden är den existentiella utsattheten som vi överför på oss själva i samband med miljökrisen; hur isflaket under oss krymper och krymper, alltmedan vi är oförmögna att styra dess riktning.

Det finns bättre och sämre bilder i omlopp på de här isbjörnarna, men gemensamt för dem är att nästan alla är mycket vackra. Och så är det ofta med de bilder som får gestalta miljöproblem. Kanske gör det dem extra kraftfulla. Naturen är vacker även när den lider. Även nakna träd, algblomningsanfrätta stränder, försurade vattendrag, ja, till och med oljeskadade fåglar och döda sälar har en viss mörk skönhet över sig. Det är som om det är naturens tysta hämnd på de angrepp som begås emot den: ”ni kan ge er på mig hur mycket ni vill, jag svarar med att vara lika vacker ändå”. Det finns en styrka i naturen som lyser igenom även det som är sjukt.

Värre är det när det förekommer djur i bilderna. Djur som alldeles uppenbart lider är sällan vackert. Länge var det sälarna som fick stå som symbol för människans hejdlösa exploaterande av naturen. Dessa märkliga djur, en blandning av fisk och däggdjur, med sina oändligt uttrycksfulla och sårbara ansikten blev den perfekta bilden av en natur som inte kan försvara sig emot angreppen. Nu har de ersatts av isbjörnar, eftersom dessa i högre grad signalerar klimatkris.

Vad man däremot mer sällan ser på bilderna är människor som drabbats av klimatkris och miljöförstöring. En och annan dyster person på en försurad strand, men i övrigt inte mycket. Vad beror det på? Kanske för att det är vi, människorna, som faktiskt är förrövare i det här dramat. Och kanske också för att miljökrisen faktiskt påverkar oss mindre än vad man egentligen vill göra gällande. De flesta av oss västerlänningar fortsätter att leva våra liv som vanligt; vi suckar lite över hur jobbigt det är med sopsortering och känner ett sting av dåligt samvete när vi flyger, men i övrigt fortsätter våra liv ungefär som vanligt. När vi ser vackra bilder av isbjörnar på isflak blir vi vederbörligen illa berörda, men det är fortfarande något som är abstrakt för oss.

Hur kommer framtidens bilder av miljökrisen att se ut? Det beror naturligtvis på hur situationen utvecklar sig. Kanske har han rätt, min gamla pappa, när han tror att alltsammans är tomma hot, att vi inte kommer att märka någon skillnad. Men tyvärr tror jag inte det. Däremot tror jag att det finns mycket kvar att utveckla när det gäller gestaltningen av miljöproblemen på bild. Kanske måste vi i alla fall delvis gå bort ifrån det vackra och börja visa problemen så otäcka som de verkligen är. Men det är svårt. Naturen strider ju emot oss, och vår föreställning om vad vi vill se och hur vi vi leva – även i bilden.

Annina Rabe